Denna lite äldre, mycket språkkunniga och allmänbildade engelsman har bott mer än 30 år utomlands, mest i Argentina. Han har gjort flera strapatsrika resor bl.a på hästryggen från Buenes Aires i Argentina till Washington i USA.

Nu har han fått tillgång till en 125cc Royal Enfield MC och gör en 4 månaders resa runt Spanien. Eftersom det är 35 år sedan han senast körde MC så tar han maskinen på tågen från London till Barcelona.

Han kommer till den tidens Franco-Spanien som har en ohygglig byråkrati, valutarestriktioner, bensinrestriktioner och andra besvärligheter. Fördelen är att trafiken på de bitvis dåliga vägarna är gles. Med sina goda språkkunskaper får författaren en helt annan kontakt med befolkningen än den genomsnittliga turisten och han beskriver det spanska samhället i fest och vardag.

Med goda kunskaper i historia gör han många referenser till Spaniens äldre tidsepoker, men avstår att ha synpunkter på det nuvarande tillståndet. Givetvis kommer han in på ämnet tjurfäktningar som har funnits från antiken till nu. Han ser den mer som ett spektakel för överklass och turister och han jämför med engelska rävjakter. Den stora massan av spanjorer är mycket mer intresserad av fotboll.

Denna välskrivna och underhållande bok är på engelska och omfattar 317 sidor.

Denna bok är en nyutgivning av en bok som sedan många år varit nästan omöjlig att hitta. Den har funnits under titel "A Ride in the Sun" eller "Gasoline Gypsy" men även "Peggy braust durch Amerika".

År 1951 startar den då 26-åriga engelska författarinnan en resa som kommer att vara i 18 månader. Med sin 125cc BSA Bantam tar hon en båt till Halifax på Canadas östkust dit hon anländer i april. Motorcykeln är fullastad med tält, campingutrustning och skrivmaskin. Dessutom medför hon en livs levande hund som åker i en låda på passagerarplatsen. För att klara ekonomin tar hon alla möjliga tillfälliga arbeten och har på hösten nått fram till Vancouver på Canadas västkust. Hon arbetar och sparar under vintern och startar sedan söderut längs Californiens kust. Vid San Diego mot inlandet. Via gränsstaden Laredo kommer hon in i Mexico och når Mexico City. Till Veracruz och båt till New Orleans. Ner till Florida Keys och sedan norrut till New York. Nu är det höst och hon tar en båt till Danmark till fästmannen Karl-Erik.

Den motorcykel hon använder visar sig vara klen vilket resulterar i bakhjulshaverier. För att klara ekonomin övernattar hon mestadels i sitt tält och maten är apelsiner och bananer som hon plockar efter vägen.

Författarinnan klarar alla svårigheter med ett beundransvärt lugn och är en god berättare. Boken är på engelska och innehåller 222 sidor. Den går att beställa från www.gasolinegypsy.co.uk.

År 1933 startade två unga studenter för att i spåren av Alexander den Store och Sven Hedin åka till Indien. Dom fick av Puch-fabriken kontanter och fick låna en ny maskin. Denna försågs med bredare däck och betydligt större tank men motorn var standard och på 7 hästkrafter.

I övrigt medfördes omfattande foto- och filmutrustning. På dåtidens dåliga vägar gick färden genom Jugoslavien, Bulgarien, Grekland till Turkiet. Här tog vägen slut och över Anatoliska slätten fick dom följa spår av oxkärror och i övrigt lita på kompassen. Stekande hetta på dagarna och svinkallt i tältet på nätterna.

Till Aleppo i Syrien och här börjar Syriska öknen, en 80 mil lång väglös slätt med få oaser. Till Bagdad i Irak som inte liknade berättelserna från "Tusen och en natt". Istället oerhört larmande trafik, smuts och hetta. Besök i Karbala, den heliga shiamuslimstaden, inom vilkens stadsmurar ingen otrogen får övernatta.

På karavanvägen genom Iranska öknen som kallas "de tiotusendes väg" eftersom det var här en stor del av Alexander den Stores här törstade ihjäl. Inget inresetillstånd till Afganistan tvingade till stor omväg genom Belutschistan. Här var det kompasskörning genom 80 mil sandöken.

Hjulekrarna började ta slut men dom lyckades ta sig fram till Quetta. Här började asfalterad väg och sedan passerades Lahore, Amritsar, Delhi, Agra och ned till Bombay. Hemfärd med båt. Under resan förde författaren nogrann dagbok och efter ankomsten höll han många föredrag och filmvisningar. Boken skrev han 20 år senare, på tyska och har 193 sidor.

Detta är ett medelålders par som lämnade sina fem barn hemma och med en lånad Vespa med sidovagn åkte Stockholm-Genua-Stockholm på sex veckor. En härligt vansinnig idé av ett par, helt utan kunskap om motorer och som inte ens hade körkort. Men ett körkort ordnas, nödvändigt bagage stuvas i en gammal resväska som lindas in i plast och placeras på pakethållaren bak.

Skrivmaskinen placeras på pakethållaren fram och frun, iförd grönrutig ulster och fladdrande röd huvudduk får plats i sidovagnen. Med en marschfart på 50km/h i bästa fall hinner man inte så långt på en dag och första nattuppehållet blev i Kungsör och efter ytterligare två dar var man framme i Göteborg.

Över till Danmark och sedan ned genom Holland, Belgien och Frankrike till Medelhavskusten. Kuststräckan genom Ligurien mot Genua avnjöts i fulla drag av detta superhumanistiska par. Efter Genua norrut mot Schweiz. Berättaren visar här prov på sina fantastiska historiska kunskaper. Varje stad, varje liten ort har samband med någon historisk händelse.

För resan upp genom Tyskland har paret bara lyckats få ett genomresevisum på bara fyra dagar och måste sträckköra på den tidens förstörda vägar. Sedan är det transportsträcka hem till Stockholm. Denna resa på 620 mil är i sig inte märkvärdig men detta par har lyckats förvandla den till en upplevelse på bokens 243 sidor.

Tillsammans med kompisen Wolfrang startar författaren, f.d skollärare och numera äventyrare, en MC-resa från Köpenhamn till Kapstaden. Dom använder sig av författarens Nimbus med sidovagn. Kartor, valuta, utrustning och visum anskaffas för så många länder som möjligt. Resan går ner till Marseilles och båt till Algeriet.

Dom får ej resetillstånd genom Sahara men smiter ifrån Främlingslegionen och åker genom Tanezrouft-öknen till Gao vid Nigerfloden.Dricksvattnet från floden måste kokas mot dysenteri och grodyngel. I Nigeria vimlade det av giftormar och scorpioner och laglöshet är förhärskande. Dom åker söder om Tschad-sjön mot Kongo. I stället för visum visar dom upp en dansk restaurangnota med pampigt flerfärgat brevhuvud och detta fungerar vid flera tillfällen. Dom åker genom Uganda, norr om Victoriasjön, och ser Kilimanjaro på avstånd.

Genom Tanganjika mot Victoriafallen i Zambesifloden. Via Bolawayo och Johannesburg når dom Kapstaden, och då har dom åkt 2500 mil från starten. Wolfgang tar en båt-lägenhet hem. Efter regnperiodens slut startar författaren norrut mot Zululand. Vidare till Nairobi men krånglande motor och beskjutning tvingar honom till Mombasa där han mönstrar på en båt till Marseille. Hemma efter 20 månader.

Detta är en dansk dam i 30-årsåldern som tillsammans med sin 10 år yngre bror åker från Danmark till Bombay i Indien. Resan företages ganska snart efter 2:a världskriget och de båda resenärerna på varsin Vespa Elit får kryssa fram mellan bombkratrar och andra hinder på vägarna ner genom Tyskland och Österrike.

Jugoslavien har lyckats få sina första asfalterade vägavsnitt färdiga så att resenärerna kan nå Grekland. Här är huvudleden i så dåligt skick att Vesporna måste bäras genom de värsta lerhålen. I Istanbul träffar de på helt osannolika karaktärer och blir inviterade till högmässa med patriarken. Via Syrien går resan till Irak där de gör bekantskap med landets sedvänjor när det gäller gästfrihet.

Genom Iran där befolkningen har lite annan uppfattning än vi om det där med renlighet och där tullarna är bovar som försöker med utpressning. I Pakistan råkar dom ut för de "ohyggliga batanerna" som inte alls lever upp till sitt dåliga rykte och i Indien blir dom hembjudna till en äkta maharajah.

Hela boken är en samling episoder upplevda av två unga äventyrslystna personer. Författarinnan har förmågan att kunna se det roliga i det som många säkert skulle betrakta som bara besvärligheter och dessutom förmågan att kunna beskriva det på ett utomordentligt trevligt sätt. Boken är på danska och omfattar 176 sidor.

En sedan många år väletablerad pressfotograf åker tillsammans med sin son jorden runt på en Zündapp sidovagnsmaskin. Startar från Tyskland i februari och över Alperna i -18C ned till Brindisi. Båt till Grekland och sedan bort genom Turkiet.

Förbi berget Ararat där paret gör sin enda övernattning i tält på hela resan. Sedan utnyttjas kontakter med utvandrade tyskar för att få gratis husrum. Över gränsen till Iran där vägspärrar och poliskontroller tillsammans med dåliga vägar bromsar framfarten.

Presskortet utnyttjas för att kunna göra intervjuer med Shahen och premiärministern m.fl. Dessa intervjuer tillsammans med fotografier sändes sedan hem till tyska veckotidningar. Pakistan passeras på fina asfaltvägar. Till Indien kommer resenärerna när regntiden börjar och hela resan ned mot Ceylon är som att åka i en tvättmaskin.

Med hjälp av presskort och introduktionskort hemsökes flera maharadjor och andra kändisar. Med båt till Singapore och sedan Hong Kong, men in i Kina går det inte att komma. Över till Japan med reportage från Hiroshima. Över till USA där allt är bra utom trafiken.

Den amerikanska vanan att bara ha 3m mellan kofångarna vid motorvägskörning är skrämmande för sidovagnsåkare. Även här reportage med kändisar som Walt Disney, Red Skelton och Marlene Dietrich. Till Europa med lyxångaren United States och hemma efter en resa på 13 månader.

Med presskort, goda kontakter och en allmän framfusighet går det att göra en intressant, ganska bekväm och nog även ekonomiskt lönande resa jorden runt. Boken är skriven på tyska och omfattar 217 sidor.

Författaren är amerikan av rysk börd och sedan ett antal år bosatt i Sverige. Vintertid arbetar han i fabrik och på sommaren cyklar han runt i Europa. I denna bok åker han från Schweiz söderut genom Bergamo, Brescia, Mantua till Ravenna. Sedan följer han kusten söderut till Ascona och åker via Perugia och Tivoli till Rom.

På landsbygden finns fortfarande stora skador efter kriget och befolkningen är kommunister men sitter fast i gamla kyrkliga värderingar.

Författaren, som behärskar italienska språket ganska bra, trivs med att sitta på cafeér och med arbetare diskutera allt möjligt där nog politiken är framträdande. Han finner att många har bristande kunskaper, den italienska skolan är ganska så frivillig, dessutom har många måttlig företagsamhet samt är misstänksamma och rädda för allt nytt.

Boken är skriven på svenska och omfattar 175 sidor.

Detta är en författare som firar sin 50-årsdag genom att tillsammans med sin fru göra en litterärgeografisk resa ned genom Europa. Av en bekant lånar han en NV 250 med sidovagn.

Färden går via Malmö-Travmünde söderut mot Harz. Staden Goslar med gamla kulturbyggnader gör författaren helt extatisk och här finns ju också anknytning till författaren Heine. Vidare via barockstaden Fulda och Nürnberg som en gång var Tysklands kulturcentrum. Ett delmål på resan är den lilla byn Klam vid Donau. Här bodde författaren  August Strindberg en tid och här skrev han Till Damaskus och Inferno.

Ett kuriöst mellanspel är besöket på Schloss Tollet. Via festspelens stad Salzburg går resan över Gross-glockner Hochalpenstrasse till Norditalien och mot Jugoslavien. Staden Postojna med berömda grottor besöktes. Att komma in i en öststat märks genom smutsiga hotell och drivor av cigarettfimpar överallt. De stora belagda huvudvägarna finns bara på vägkartorna, verkligheten är lös makadam som ger medelhastigheten 10 km/tim.

För att kunna nå delmålet Dubrovnik måste författaren ta motorcykeln på en färja. I Dubrovnik stannar paret i två veckor och avnjuter denna gamla kulturstad. Författaren kan även göra jämförelser med hur det var 1933 då han som delegat för PEN-klubben besökte staden. Efter Dubrovnik återstår en lång och tröttsam hemresa och 45 dagar efter starten är dom hemma igen.

Författaren har en rent otrolig kunskap om litteratur och historia och har skrivit en mycket underhållande bok som omfattar 254 sidor.

De båda kompisarna Michel och Jean-Claude startar på varsin 125cc scooter och har tillsammans 250kg utrustning. Dom tänker åka från Alaska till Eldslandet och under vägen göra ett antal filmer.

I juli 1952 lämnar dom Frankrike och i juni 1954 är dom hemma igen med 6200 mil på vägmätarna. Start i Paris, med båt till New York och 800 mil till Fairbanks i Alaska. Härifrån ned utefter Canadas och Nordamerikas västkust genom Mexico och Centralamerika.

Pan-Am Highway är ännu ej helt färdig varför det bitvis bara finns åsnestigar. Dom åker genom Colombia, Ecuador, Peru, Bolivia, Chile och Argentina. Över till Eldslandet där dom efter otroliga strapatser tog sig fram till Ushuaia som är världens sydligaste stad. Därefter åkte dom upp till karnevalen i Rio och sedan hem med båt.

Ett roligt mellanspel är när dom fick låna två nya Lambretta-maskiner för att sätta höjdrekord. Rymd-observatoriet Chacaltaya nära LaPaz är världens högst belägna och Jean-Claude lyckades köra dit upp och lite högre till ett bergshotell. Rekordhöjden 5300 meter över havet. För att klara finanserna hade dom från början ett antal sponsorer, dom skrev reseskildringar, gjorde filmer och bodde mesta tiden i tält.

Dom träffade på många fransmän och fick härigenom en viss hjälp. Denna händelserika bok (originalboken är på franska och heter "La Grande Echappee") är skriven på tyska och omfattar 231 sidor.

Tillsammans med fru och Puch scooter, typ RL125, tar den Österrikiske författaren båt till Ceylon. Målsättningen är att studera Indien och sedan försöka åka hem. Ceylon har bra vägar och hjälpsamma invånare. Dom besöker Adamspeak där paradiset låg enligt muslimerna. Besöker även ett berömt tempel som har en av Buddhas tänder.

I Sydindien är det mycket fattigare och smutsigare och trafiken så tät att det bara går att åka på lägsta växeln. Dom beser många gamla tempel bl.a det i Madura som är världens största religösa byggnadsverk. Färden går genom Calcutta med ohygglig fattigdom och trängsel. Dom styr ut på Grand Trunk Road som anses vara världens äldsta betydande trafikled. Dom besöker Benares med mer än 1000 tempel och förstås Taj-Mahal och spökstaden Fatepur-Sikri.

Efter Delhi kör dom till sikhernas Amritsar med Gyllene Templet. Med flyg gör dom en avstickare till Srinagar i Kashmir. Första anhalten i Pakistan blir Lahore och därifrån kör dom så fort som möjligt dom 150 milen till Karachi. Glödhett, sandstormar, dåliga vägar, dålig mat och stenkastande infödingar är det minne dom får av Pakistan. Båtresa till Basra i Irak.

Sedan åker dom via Babylon till Bagdad. P.g.a svåra översvämningar tvingas dom ta tåg till Turkiet. Härifrån är det inte långt hem och efter dryga 3 månader är dom tillbaks till startpunkten. Boken är skriven på tyska och omfattar 134 sidor.

Författaren och hans dam, båda från Australien, har tillbringat tre år i Europa men nu har dom fått hemlängtan. För en båtbiljett hem som dom har råd med är det åtta månaders kö. Dom beslutar istället att lifta till Genua och på fabriken köpa billigast möjliga Vespa och sedan åka landsvägen till Colombo på Ceylon.

Besvärligt redan i Jugoslavien. Jordvägar med oxkärror och fårflockar och bensin som luktar tjära gör att det tar 21 dagar att passera detta land. I Grekland är det hala lervägar med potthål lika stora som Vespan. Billiga hotell i Turkiet smutsiga och fulla med loppor. Genom Syrien och Jordanien där Malcom får gulsot och får ligga tre veckor på ett arabsjukhus.

Den 100 mil långa sandvägen mellan Amman och Bagdad blir det busstransport med Vespan på taket. Nu är det vinter i Iran och Afghanistan varför dom istället åker till Basra och tar båt till Bombay. Båtresan företogs som 3:e klass däckspassagerare på ett pilgrimsfartyg var oerhört primitiv. Väl i Indien var vägarna något bättre men trafiken var sådan att det gick långsamt fram.

Till Colombo kom dom efter att ha färdats i nio månader. Båtbiljett till Australien kostade 150 pund men dom hade bara 70 pund kvar. Efter att ha berättat om sin äventyrliga Vespa-färd för befälet på en italienskägd emigrantbåt, destinerad till Australien, fick dom ändock följa med. Boken är skriven på engelska, 223 sidor.

Författaren är en engelsk arkitekt och mycket välberest. Här åker han på sin 3-växlade cykel från Old Satara till Punjabs nya huvudstad Chandigarh. Han lever mycket spartanskt, på Indisk nivå, men med tillägget att han nyttjar tea.

Under resan beser han Aga Khans palats i Poona och grottorna i Karla. Han kommer till Bombay och härifrån har han under någon månad sällskap med 4 unga Indier. Dessa uppmuntrar han att se sig om i världen. Det är vanligt att Indierna stannar kvar där dom föds och är okunniga om världen utanför. Sällskapet besöker grottemplen i Ellora där buddister, brahminer och jain-anhängare har mejslat ut stora kyrkor ur berget. Dom passerar den unika men helt övergivna fästningsstaden Daulatabad och kommer till dom kända grottemplen i Ajanta. Gravmonumentet Taj Mahal beundras. Slutmålet är Chandigarh där författaren träffar dom kända arkitekter som är ansvariga för uppbyggnaden av denna helt unika stad.

Denna bok är en något ovanlig reseberättelse, skriven av en verklig humanist och filosof. Han beskriver den uråldriga kultur som finns och de ofantliga skillnaderna i livsbetingelser mellan olika samhällsklasser. Men för alla gäller att i Hindu-samhället är kvinnan helt rättslös.

Boken, som är skriven på engelska, omfattar 328 sidor.

Författaren, en 40-årig tysk f.d filmskådespelare, numera författare, filmare och fotograf. Optimistiskt planerar han att på 8 månader åka jorden runt på två hjul och att under vägen försörja sig med artiklar till tidskrifter. Kravet är en maskin som är mycket lätt så att han ensam orkar lyfta om han fastnar. Till slut väljer han en scooter, en Kreidler R50, på bara 50cc.

Han söker visum och andra tillstånd till de länder han tänker passera och dessa fyller nästan två pass med stämplar. Han tar båt Italien till Egypten. I Kairo blir han nästan ihjälslagen när han försöker filma. Fortsätter till Luxor och Assuan. Båt till Libanon. Åker genom Syrien, Jordanien och Irak till Iran där filmning är förbjuden.

Till Afghanistan där vägarna är urusla och fientliga Ramadan-firare kastar sten på honom. Kommer till Pakistan med asfalterade vägar och vänlig befolkning. Till Indien med städer som Amritsar, Delhi, Agra och Jaipur. Gör avstickare till Kashmir. Från Calcutta till Indonesien där han beser Jawa och Bali. Tar sig via Malaysia till Thailand varifrån han med flyg når Ankor Vat i Kampuchea. Denna tempelruin i djungeln har han drömt om sedan skoltiden.

Med båt till Japan och sedan USA. En sväng ner i Mexico där det finns minnesmärken från Aztekernas och Mayafolkets högkultur. Till New York och båt till Casablanca varifrån han tar sig hem till München. Resan kom att ta 18 månader men då hade han åkt 5000 mil och genom 33 länder. Boken är på tyska och omfattar 250 sidor.

Författaren som är amerikan var i sin ungdom en god långdistanslöpare som tävlade mot Nurmi och Ritola. Under depressionsåren luffade han längs och tvärs Amerika. Efter många yrken till lands och till sjöss blev han journalist, utrikeskorrespondent och författare. Efter en skilsmässa åkte han till Paris och kom där på idén att åka jorden runt som en slags litterär safari. Åkte till Genua och inhandlade en trehjulig Vespa Ape för ändamålet.

Vid 48 års ålder hade författaren aldrig framfört ett fordon och hade förstås inget körkort. Men glad i hågen åkte han genom Italien, Jugoslavien och Grekland och hade stor nytta av sina goda kunskaper om antiken. I Turkiet blev han en natt anfallen av en vargflock men höll dem på avstånd genom att tokvarva motorn. En planerad uppstigning på Ararat var ej möjlig eftersom bergstoppen nu är militärområde.

Genom Irans nästan öde land till Teheran. Därefter kom han ut i Khurasan-öknen där den trehjuliga Apen var helt olämplig och han lyckades byta till vanlig tvåhjulig Vespa. Han insjuknade i svår dysenteri men en inhemsk läkare räddade honom till livet. Framme vid Pakistan var alla floder översvämmande så det blev flyg och båt till Bombay. Med scootern ned till Ceylon där han blev attackerad av en tiger men klarade sig med en hårsmån.

Med båt till Perth i Australien där han åker till Eyre Highway som går genom ökenområdet Nullabor Plain. Till Melbourne där det är olympiad. Härifrån båt till San Francisco i USA. Här stoppas han för första gången på resan av en polis som vill se körkortet. Han pratar bort polisen och åker tvärs hela USA hem till New York.
Boken på engelska och 304 sidor.

Författaren och hans kompis Ernst använder cyklar med små 4-takts hjälpmotorer. Med båt från Italien till Turkiet med målsättningen att åka österut till Indien. Dom finansierar resan genom att sända hem reseberättelser tillsammans med film.

Resan går sakta och mödofyllt genom Turkiet och Iran och i Teheran blir det vinter. Dom skaffar jobb som svetsare och bor i ett ouppvärmt lagerutrymme. Ernst blir svårt sjuk i tyfoidfeber men tillfrisknar och på vårkanten fortsätter dom via Isfahan och Kerman till Bandar Abbas vid Persiska Gulfen. I denna stinkande hamnstad klarar dom sig med tur från att bli ihjälslagna när invånarna får se kameran.

Dom tar sig ombord på ett vrak som användes som smuggelbåt för att komma till Karachi. På vägen angår båten diverse små arabhamnar där förhållandena för invånarna är vidriga. Allt tungt arbete utförs av negerslavar som arbetar helt nakna i den ohyggliga hettan. Författaren filmar även här och har tur att komma undan med livet i behåll.

Dom kommer till Karachi och tar sig mödosamt till Lahore där Ernst blir svårt sjuk i malaria, gulsot och lunginflammation. Författaren säljer filmkameran för att finansiera hemfärden för honom. Kort därefter får han själv dysenteri och får hjälp att resa hem.

Boken omfattar 171 sidor på en tyska som är något tungläst p.g.a att författaren är schweizare och därför har ett något ovanligt ordval.