År 1933 startade två unga studenter för att i spåren av Alexander den Store och Sven Hedin åka till Indien. Dom fick av Puch-fabriken kontanter och fick låna en ny maskin. Denna försågs med bredare däck och betydligt större tank men motorn var standard och på 7 hästkrafter.
I övrigt medfördes omfattande foto- och filmutrustning. På dåtidens dåliga vägar gick färden genom Jugoslavien, Bulgarien, Grekland till Turkiet. Här tog vägen slut och över Anatoliska slätten fick dom följa spår av oxkärror och i övrigt lita på kompassen. Stekande hetta på dagarna och svinkallt i tältet på nätterna.
Till Aleppo i Syrien och här börjar Syriska öknen, en 80 mil lång väglös slätt med få oaser. Till Bagdad i Irak som inte liknade berättelserna från "Tusen och en natt". Istället oerhört larmande trafik, smuts och hetta. Besök i Karbala, den heliga shiamuslimstaden, inom vilkens stadsmurar ingen otrogen får övernatta.
På karavanvägen genom Iranska öknen som kallas "de tiotusendes väg" eftersom det var här en stor del av Alexander den Stores här törstade ihjäl. Inget inresetillstånd till Afganistan tvingade till stor omväg genom Belutschistan. Här var det kompasskörning genom 80 mil sandöken.
Hjulekrarna började ta slut men dom lyckades ta sig fram till Quetta. Här började asfalterad väg och sedan passerades Lahore, Amritsar, Delhi, Agra och ned till Bombay. Hemfärd med båt. Under resan förde författaren nogrann dagbok och efter ankomsten höll han många föredrag och filmvisningar. Boken skrev han 20 år senare, på tyska och har 193 sidor.